Jag är som sagt född i början på 80-talet, närmar mej därmed 30, och har en biologisk klocka som det senaste halvåret gått på högvarv - trots att jag jobbar med barn mellan 8 och 16 varje dag. Just i och med att jag gör det, och ser familjers situationer, och barns reaktioner, varje dag har jag numera ganska bestämda åsikter kring hur jag vill att livet ska gestalta sig i vår familj när vi fått barn. Eller rättare sagt, hur jag inte vill att livet ska se ut...

Helst skulle jag vilja vara hemmamamma/hemmafru/time out-mamma med mina barn. Barn behöver sina föräldrar, dom behöver tid med dem. Varför skaffa barn om man inte vill umgås med dem? Jag är väl medveten om att ekonomin sätter käppar i hjulet för många föräldrar som vill detsamma, tyvärr, men man kanske inte behöver bo svindyrt, ha en sprillans ny bil från fabriken och köpa alla bebiskläder, leksaker och dyl på dyraste stället i stan? Små barn leker lika mycket med mormors gamla docka som med en ny, tex... och papas gamla lego är ju superkul för en 3-åring. Bebiskläder kanske man kan ärva eller låna - eller köpa begagnat på nätet? Miljövänligt och ofta knappt använt! Ibland kan frågan lösa sig genom lite planering och omprioritering. Det är en ekonomisk fråga även för oss, men jag tror vi skulle klara det om vi ville - men jag tror inte M skulle vara så pigg på att hans lön skulle delas på hälften, dessvärre. Det har med hans uppväxt att göra, han är absolut inte snål men lite om sig och kring sig ekonomiskt är han allt. Det finns en logisk förklaring dock, så jag tänker inte bråka med honom om det.

Jag tror tyvärr att detta hemmaliv aldrig kommer att bli verklighet för mej. Min älskling är inte så positiv till idén, och jag är rädd att jag själv skulle bli lite knäpp om jag gick hemma med bara ett litet barn som sällskap. Jag behöver umgås med vuxna, få lite "egentid" dår jag inte är mamma i huvudsak och ha lite variation i min vardag - så jag kommer antagligen inte att stanna hemma på heltid.  :-( Jag tror dock att det hade varit bra för barnen, men en olycklig mamma på heltid eller en lyckligare mamma på deltid - vad hade du valt att vara hemma med? Tyvärr är det få som är hemma så det skulle inte finnas många barn och mammor att umgås med utanför dagis. Sedan kan man ju börja med någon aktivitet som treåring men jag vill inte sätta press på mina barn, så som tennisstjärnorna/systrarna Williams fick på sig utan mer för att det är kul i så fall, och för att uppmuntra rörelse.

Helst skulle jag, om jag är realistisk, göra så att vi båda går ner i tid, och går omlott, så att barnen inte behöver gå på dagis före dom är i treårsåldern, och sedan enbart korta dagar. Dagis som socialiseringsverktyg funkar bra tycker jag. Men inte för långa dagar, inte ensamt barn kvar en timme efter att alla andra barn gått, och inte komma sjuk till dagis för att ingen orkar/vill vara hemma med en. :-( Det ska finnas tid för barnen och dom ska känna att dom får ta tid i anspråk!

Sen tycker jag att hemmapappor är föredömliga! En motsägelse? Kanske... :-) Det struntar jag i! :-) jag tycker att det är urmysigt att se två pappor gå med varsin vagn i parken som pratar lite strunt och hänger med barnen, eller en pappa i sandlådan med sitt barn. Då blir jag varm i själen. Såklart ska barnen lära känna sin pappa - och pappan sitt barn - och det gör man genom att umgås! Som nykär spenderar man ju hur mycket tid som helst ihop för att lära känna denna nya spännande person - det är samma här. Inte känner man någon bara för att man är släkt. Jag känner inget speciellt för min biologiska pappa - vi har aldrig umgåtts - bara för att han och jag delar DNA... Om man har råd, kan ta sig råd, och vill så ska man låta pappan vara hemma periodvis så att dom hinner bonda. Luddigt inlägg kanske, men jag har massor i huvudet just nu! :-) Kanske kan man jobba hemmifrån? Ta en pappaledig dag i veckan? På de 52 veckor som utgör ett år får pappan först tio dagar vid födseln - två arbetsveckor. Sedan är det 60 dagar kvar som är enbart hans. Och 50 veckor kvar på året. :-) Samt att man kan ta semester, och umgås med sitt barn! :-) Det finns nog lika många lösningar som det finns familjer. :-)

Hoppas ingen blir ledsen över mina tankar. Skuld ska man inte känna, tycker jag, man gör alltid så gott man kan! Alla har olika förutsättningar. Detta är enbart mina tankar.