Ja, det kommer ju på tal lite då och då, eftersom vi båda har hundägande familjer. m är ju uppvuxen med Leonbergerkennel och jag har alltid haft hundar runt mej som liten; vallhund, jakthund, sällskapshundar... Nu tycker ju jag att det inte ska vara en jakthund, dels för att vi bor i stan och det blir jobbigt med aktiveringen (ska stackarn få jaga ungefär fem helger om året bara? Lägga blodspår var och varannan dag - var då? Gärdet? ) men också för att vi har katterna. Jag skulle få bli hemmafru om vi skulle ha en jakthund - jag skulle aldrig gå till jobbet och lämna flickorna med hunden hela dagarna... Usch, jag får en klump i magen bara jag tänker på det.

Jag älskar ju tax, som mina föräldrar har, och jag älskar Rhodesian ridgeback - båda jagar, båda har sjukdomar som är ärftliga och tråkiga... M älskar Leonberger - dom hårar förskräckligt, och är ju jättestora... suck... Jag vill ha en hund som inte fäller en massa och som går att stoppa in i en mellanstor bil - och en mellanstor lägenhet!

Jag tycker att små hundar är behändiga, men som är ofta ettriga och skäller en massa - det går bort. Jag skulle kunna tänka mej Pudel (ja, jag vet... men dom fäller inte och är mycket intelligenta) eller en Schnauzer (fäller inte heller, men har stark vilja har jag hört) och kanske kan jag tänka mej en Dalmatiner, men dom hårar ganska mycket. Korta, vassa hår som fastnar överallt. Terriers finns det ju en del söta, hyggligt jaktfria och lättskötta, men just risken för jakt samt skällandet är jag inte så sugen på alls... En ras som jag länge varit väldigt intresserad av är en ras som jag inte har någon egen erfarenhet av, nämligen Schipperke. Den verkar så lätt, samtidigt som den har en del vakt i sig och måste uppfostras en del - men det gäller ju alla hundar... Uppfödaren "Ögonstenens" har gjort mej mycket intresserad med sina rasbeskrivningar. :-)

En Golden blir det i alla fall inte. Jag har hört att dom är på topp i statistiken över bitare - dom är så "snälla" att dom inte säger ifrån, men när de får nog så smäller det. Läste nånstans att ett par avlivat sin hund som bitit deras lilla barn, men efter avlivningen hade veterinären hittat en flera centimeter lång pennstump inkörd i dess öra! Tacka fan för att hunden biter då! Man ska ju aldrig lämna barn och hund ensamma, men eftersom det ändå sker emellanåt, så ska det hellre vara en ras som säger "stop" lite tidigare än den stackaren i berättelsen ovan gjorde.

Nå, jag/vi söker alltså, ungefär:

- en mellanstor (stor?) ras

- snäll med katter och barn

- snäll med andra hundar

- inte skäller i tid och otid

- orkar vara med i terrängen, ta en - två timmars promenad ibland

- lättlärd, men med vilja att vara tillags

- inte fäller

- inte så mycket vakt eller jakt.

Mycket är väl från individ till individ, så är det ju, men en del drag är ju i hög grad avlade på / ärftliga. En del kan man kanske träna bort på kurs också, men i grund och botten vore det ju skönt om man slapp kämpa med allt, skonsammare för alla.

Har ni några tips? :-)